En man jag känner faciliterade nyligen ett möte och under mötets gång noterade mannen att några av deltagarna satt med armarna i kors och det är ju inga problem, folk får väl sitta hur dom vill … eller …. ?
Sättet att sitta med armarna i kors omvandlades dock och förvrängdes i mannens tankevärld till att betyda att dessa personer inte gillade hans budskap samt att de med största sannolikhet inte heller gillade honom som person …
… adderat till detta tittade några av deltagarna även på klockan på ett enligt mannen utstuderat sätt vilket gjorde att mannen nu med säkerhet visste att deltagarna ville att han skulle avlägsna sig från rummet omedelbart och aldrig mer visa sig där igen.
Mannen hade använt dig av den Kognitiva förvrängningen – Tankeläsning.
Om Tankeläsning
Du kan aldrig veta vad en annan person tänker, därför är det är av stor vikt att du tar dina antaganden om folks tankar med en nypa eller snarare en grävskopa salt.
Hur gör jag för att minimera min tankeläsning?
Ta kontroll över dina tendenser att tankeläsa genom någon av följande tekniker:
1 – Fundera ut några alternativa orsaker och betydelser till det du observerar
Personen som sitter med armarna i kors kanske tycker det är skönt att sitta på det viset
2 – Överväg det faktum att dina antaganden faktiskt kan vara fel
Har du verkligen vattentäta bevis för att de vill att du aldrig mer visar dig där igen? Är ditt antagande logiskt och rimligt? Har du någon gång haft fel i ditt liv?
3 – Inhämta mer information
Kan du stanna upp under mötet och fråga gruppen vad de behöver just nu?
Det kanske är så att de bara behöver en bensträckare … kan det vara så?
Har du som läser detta inlägg, läst tankar någon gång?
Om du kommer på dig själv att “veta” vad någon annan tänker om dig, låt följande fråga då ringa i dina öron …
Enligt vem, tror jag detta?
Är svaret, enligt dig, ställ då några frågor för att ta reda på vad som faktiskt pågår
Idag skulle min farfar, Lars Olsson fyllt 112 år, jag tycker det är viktigt att hedra de som gick före i släktledet.
Min farfar var en mycket snäll, trygg och godhjärtad man, han var torparson uppväxt i en familj med många syskon och han var äldsta sonen.
Han tog ansvar på torpet/gården hemma och fick rykte om sig att vara bra på att jobba. Min farfar fick därför erbjudande att köpa gården Tjärnberg av sin farbror och det gjorde han.
Han gifte sig med Ester några år senare och tillsamnans skapade de en trygg familj där min far växte upp.
Farfar skapade trygg atmosfär kring sig, den trygga atmosfären vill jag tacka dig för, farfar, den finns nedärvd i mig och betyder mycket.
Den gård du köpte av din farbror är såld, men skogen har jag nu tagit över och det har jag gjort med stolthet …
… du var Mellanskogare ut i fingerspetsarna och jag vet att du är stolt i din grav när du nu ser att jag brukar din skog vidare och dessutom jobbar på Mellanskog
En person som jag känner väl berättade om när han var på tonårsdisco när han gick i 8:an.
Det var en kall decemberdag 1986 och personen jag känner och hans bästa kompis närmade sig högstadieskolans gymnastikhall där discot anordnades, ju närmare de kom discot desto mer spänd blev han i sin kropp, hans andning blev allt ytligare och intelligensen blev sämre och sämre …
När de gick in genom dörrarna såg han henne direkt … där var hon … tjejen som han varit hemligt förälskad i sedan 3:an … han kände hur hans tunga blev torr i munnen och han fick en stark känsla av nervositet, han bara ville bara gå därifrån … men ändå inte
Han ville bjuda upp henne …
MEN han hade ju bjudit upp en tjej på förra discot och hon hade ju sagt NEJ, så det var ju ingen idé … nej, beslutet var fattat i hans inre:
– Ingen tjej vill dansa med honom någon gång eftersom han är ful
… och hon med stort H skulle ju definitivt säga nej, det visste han.
Övergeneralisering – Förhastad slutsats
Personen i exemplet använde sig av den kognitiva förvrängningen – Övergeneralisering eller som vi i Sverige säger dagligdags, han drog en förhastad slutsats.
En Övergenerealisering känns igen i fraser som …
Detta händer Alltid
Det går Aldrig
Du är Jämt så …
och den förhastade slutsatsen är baserad på väldigt få exempel och inga empiriska studier
Jump into conclusions
Vad är medicinen mot Övergeneraliseringar?
Perspektivtänkande
Hur sann är egentligen tanken att INGEN tjej skulle vilja dansa med honom NÅGON GÅNG? Hur många tjejer finns det i världen och hur stor är sannolikheten att ingen vill dansa med honom någon gång?
Skjut upp den förhastade slutsatsen
Innan du drar alla tjejer över en kam på detta vis, kanske du ska fråga några till om de vill dansa med dig, skaffa dig motbevis och skjut på så vis upp din förhastade slutsats
Tänk specifikt
Behöver han vara ful och behöver det vara så att ingen vill dansa med honom eftersom EN tjej tackat nej till att dansa med honom på ETT disco?
Kan han verkligen dra denna slutsats efter att ha frågat en tjej på ett disco när han var 14 år?
Sammanfattningsvis
Att bli nekad en dans på ett disco när man är 14 år betyder inte att man är ful och att ingen tjej någonsin vill dansa med en.
Att döma ut dig själv som ful och oattraktiv efter en nekad dans är ingen bra strategi använd mer specifikt tänkande och fler exempel innan du drar en slutsats kring någonting.
En fråga till dig som läser
Vilka förhastade slutsatser har du dragit i ditt liv?
OBS – Killen i exemplet är såklart jag och idag är jag gift, så det gick ju bra😊
En man jag känner fick en ögoninfektion för en tid sedan, tankarna hos mannen började snurra runt i huvudet och det var inte positiva, rationella och genomtänkta tankar utan snarare negativa, uppförstorade och automatiska tankar.
Ögoninfektionen förstorades i mannens tankevärld upp och det uppdagades i hans fantasivärld att en dödlig sjukdom upptäckts och att han bara hade veckor kvar att leva, hans negativa tankar ledde till negativa känslor i kroppen och att han till slut satt apatiskt i köket och skrev på sitt testamente.
Vad hade egentligen hänt?
Mannen hade använt sig av Hemskt-tänkande eller Katastroftänkande och det kändes sant för mannen, men det som faktiskt hade hänt var att han hade ett svullet ögonlock …
(… och psst, en salva gjorde att svullnaden gick ned på en dag.)
Vad är lösningen på Hemskt-tänkande?
Det sätt vi tänker på leder till de känslor vi känner …
Utifrån det så hänger kvaliteten på dina tankar ihop med kvaliteten på ditt liv här och nu
Här kommer några tips på hur du kan tänka för att komma runt Hemsk-tänkande
Perspektivtänkande
Visst en ögoninflammation kanske kan vara ett tecken på en allvarlig sjukdom, men det kan också vara endast en ögoninflammation, hur många av alla ögoninflammationer i världen är endast en ögoninflammation och hur många leder till döden inom ett par veckor?
Tänk logiskt och i perspektiv och överväg om det finns mindre dramatiska förklaringar av det som hänt.
Väg de “bevis” du har
Har du tillräcklig information för att dra den slutsats du dragit utifrån ditt Hemskt-tänkande, finns det bevis som motsäger den katastrof som du tänkt dig in i?
Fokusera på vad du kan göra nu
Vad kan du göra för att ta hand om din ögoninflammation, vilka kan du söka hjälp hos? Du skapar en annan känsla i kroppen när du fokuserar på vad du kan göra nu och gör det.
Vi människor är duktiga på att förutspå framtiden och ibland har vi lite väl livlig och katastrofinspirerad fantasi för vårt eget bästa.
Lycka till med att tänka i perspektiv, se vilka “bevis” du faktiskt har för din katastrof-tanke och fokusera på vad du faktiskt kan göra nu.
Det är lätt hänt att ibland tycka att någon är dum i huvudet och ställa sig frågor som: Hur kan man tänka si, Hur tänker karln? Hur tänker hon?, Det är ju helt feltänkt och sjukt …
Fråga till dig som läser:
Har du någonsin tyckt att någon tänker helt galet och fel?
Jag har tänkt så ...
Jag har tyckt att personer tänker helt galet många gånger i mitt liv, detta trots att jag gått mängder av personlighetsutvecklande kurser och utbildningar där jag fått lära mig att det finns en positiv intention bakom varje beteende.
Skillnaden som gör stor skillnad för mig idag är att jag kommer på mig själv i ett tidigare skede och inte låter dessa fraser bli min sanning.
Jag landar numera allt oftare i sanningen och förståelsen att:
“Det är aldrig du som person som är fel, sjuk eller feltänkt, det är bara din ”karta” som behöver uppdateras.”
Att ha kognitivt fel
Ibland hemfaller vi människor till ett tänkande som inte hör hemma i ett vuxet och rationellt sätt att tänka utan mer hör hemma i barndomen.
Abraham Maslow menade att vi människor ibland har “kognitivt fel”, vi tänker helt enkelt fel ibland.
En person som studerade “feltänk” på djupet var Aaron Beck som på -60 talet studerade kognitiva förvrängningar och jag tänker under några bloggavsnitt skriva om dessa kognitiva förvrängningar och hur du och jag kan komma runt dem, uppdatera vårt tänkande och “tänka rätt”.
jag börjar i detta inlägg med en översikt över några kognitiva förvrängningar.
Kognitiva förvrängningar
Emotionellt tänkande
Det är ett tänkande där det du känner är sanningen. Du påverkas så starkt av det du känner i din kropp att du tar din känsla som ett bevis och en objektiv sanning. Vad du än känner så är det sant och du behöver inga empiriska fakta som bevis, din känsla räcker.
Övergeneralisering
Det är ett tänkande där en eller två händelser gör att du blixtsnabbt skapar en generell regel som säger att detta händer alltid, aldrig, hela tiden, överallt. Du drar helt enkelt en förhastad slutsats.
Allt eller inget tänkande
Du har tänker här i polariteter, du tänker i termer av antingen är det bra eller så är det dåligt, antingen är personen snäll eller så är personen dum. Gränslandet mellan bra/dålig, snäll/dum finns inte.
Etikett-tänkande
Du sätter etiketter på dig själv eller andra, som exempelvis: jag är misslyckad, jag är ful, jag är dum, han är knäpp, han är rasist, hon är galen.
När du sätter dessa etiketter på dig själv och andra har du definierat och fryst in en person i en etikett baserat på enormt bristfällig och förvrängd information.
Skyller på tänkande
Vi lägger skuld och skam på en person genom att skylla på att det är den personen som gör att vi mår som vi mår just nu.
“Du får mig att känna mig liten och korkad”
Tankeläsning
Jag vet vad du tänker just nu och jag gillar det inte, skärp dig …
Profet-tänkande
Jag vet hur det kommer gå när vi bjuder hem det där paret, han kommer bli full och prata om sitt tråkiga jobb och ni kommer prata om er kommande resa, så, Nej vi bjuder inte hem dem.
Personligt tänkande
Du kommer hem från jobbet och tycker dig känna av en stämning och undrar direkt vad du gjort och frågar …
– Vad har jag gjort som gör att du inte mår bra?
– Du har inte gjort någonting …
– Men det måste jag ha gjort annars skulle du ju inte må så här dåligt, det vet jag, Vad har jag gjort?
Hemskt-tänkande
Något har hänt och du tänker att nu kommer allt gå åt helvete för mig, det finns absolut ingen ljusning i slutet av tunneln.
Du ser allt i svart och det finns inget hopp alls i detta tänkande.
Borde-tänkande
Jag borde träna mer, du borde vara snällare mot mig, jag borde vara mer social på jobbet, du borde faktiskt informera mig om vad som händer här.
Du har fastnat i ett kravfyllt tänkande
Omöjlighetstänkande
Det går aldrig att lösa det där problemet, vi har provat och det gick inte bra alls, det ÄR omöjligt.
Avfärdar-tänkande
Någon kanske svarar an på ditt ovan nämnda omöjlighetstänkande:
– Ja men det gick ju faktiskt på det där andra företaget ..
– Ja, där ja, men det räknas ju inte.
Aaron Beck
“Om vårt tänkande kör fast genom skruvad symbolisk mening, ologiskt resonemang och felaktiga tolkningar, blir vi verkligt blinda och döva.”
Jag kommer berätta och resonera om utlösande faktorer och gummiband i detta blogginlägg. Med utlösande faktorer menar jag triggers eller stimuli och ordet gummiband använder jag som en metafor för den mekanism som ibland slungar oss människor tillbaka till tidigare händelser i våra liv, tidigare händelser i våra respektive uppväxter, rakt in i din och min inlärningshistorik.
Jag kommer prova att sätta ord på hur utlösande faktorer och gummiband kan ta gestalt en helt vanlig dag i Hässelbystrand och mer specifikt inom mig.
Vad är en utlösande faktor?
Vad är en utlösande faktor, stimuli eller trigger? Ja det är någonting som händer i stunden som jag har kopplat ihop, förknippat och associerat med någonting annat. En utlösande faktor är som on-knappen på en apparat. Dina eventuella barn, dina närmaste kompisar, dina nära och kära vet troligen vad du har för on-knappar, vad du går igång på.
Du vet troligen vad dina vänner har för on-knappar, om du gör på ett visst sätt så vet du att du kommer få se en viss respons hos din kompis.
Vetenskapsmannen Ivan Pavlov studerade och utförde psykologiska experiment kopplat till on-knappar/stimuli och respons.
Pavlov serverade sina hundar mat samtidigt som han ringde i en liten klocka, han upprepade denna procedur så många gånger att hundarna till slut förknippade den ringande klockan med mat och började utsöndra saliv endast genom att höra den ringande klockan.
… eller var det hundarna som studerade pavlov 😊😊
Vad är Gummibandseffekten?
Gummibandseffekten är en metafor som säger att vi alla har viktiga formerande händelser i våra liv som vi tenderar att återkomma till gång på gång när någonting händer som påminner oss om dessa händelser. Det är som om vi har fäst ett mentalt gummiband vid dessa händelser, ett gummiband som vi spänt till bristningsgränsen och när vi stöter på en utlösande faktor så snärtar gummibandet iväg och tar oss tillbaka till händelsen och vi upplever den igen på ett omedvetet plan.
Gummibandseffekten är en process som ofta äger rum när vi är satta under stress och press. Vi kan då snabbt och på ett omedvetet sätt mentalt återvända till det känslomässiga tillstånd vi lärde oss att använda som barn för att hantera situationen vi tolkade som läskig och otäck.
Inom Transaktionsanalys – TA antar man att det emotionella tillstånd som framträder i dessa situationer är det tillstånd som var funktionellt för oss som barn för klara av situationen.
Eget exempel
För att tydliggöra utlösande faktorer och gummibandseffekten och vad som kan hända så kommer här ett exempel från mitt eget liv.
Min frus son har kommunicerat med oss på ett vuxet sätt och varit jättetydlig med att han gärna vill att vi hör av oss innan vi kommer hem när vi har varit iväg på en semesterresa, eftersom han vill vara förberedd på saker som händer. Jag tycker det är en mycket bra och tydlig ram och denna ram har han med all önskvärd tydlighet förmedlat till oss, vi har hört och förstått den.
Till saken hör att jag och min fru är mycket mer spontana i våra ageranden och beteendemönster och gillar att “gå på känsla”. Vi vill vara fria och gillar inte att boxas in och styras på olika sätt, våra olikheter kan därför ofta orsaka diskussioner i vår vardag.
Våra diskussioner fungerar ibland som utlösande faktorer för mig. Utlösande faktorer som gör att jag då och då med ett spänt gummibands fart färdas rätt in i gamla barndomskänslor.
För en vecka sedan hände just detta, vi kom hem från en semesterresa och hade glömt att ringa och berätta detta, så när vi klev in i hemmet blev naturligtvis min frus son arg och irriterad på att vi inte hade ringt och meddelat vår hemkomst.
Detta resulterade i att jag gick och lade mig i min säng, surfandes på min mobil medans min fru och hennes son stängde dörren till köket, pratade, resonerade och löste situationen mellan dem på ett vuxet sätt, men jag …. jag slungades tillbaka i tiden.
Jag visste det inte medvetet där och då att jag slungades tillbaka i tiden, men omedvetet i min känsla slungades jag tillbaka i tid och rum och landade i mitt sovrum när jag var 6 år gammal och mina föräldrar bråkade som värst i köket på övervåningen.
Som 6-åring var jag rädd, ledsen och kände mig utanför där jag låg i min säng kramades min lilla tyghund och väntade och väntade …
… Jag andades knappt, jag bara längtade tills mina föräldrar skulle sluta bråka så att allt kunde bli bra och lugnt igen så jag kunde komma fram och ha kul med dem.
Som 50-åring liggandes i min säng, surfandes på min mobil visste jag inte att allt detta hände inom mig. Jag visste bara att jag kände en massa känslor, men jag var som kidnappad, totalt oförmögen att sätta ord på mina känslor. Jag blev arg och inom mig gav jag dem skulden för att jag nu mådde som jag mådde.
Gummibandseffekten hade gjort att jag nu var som en 6-åring i en 50-årings kropp, jag hittade inga ord, jag bara kände, jag kände att jag ville fly. Jag sa att jag ville vara själv, jag gick upp till torget, åt en pizza, drack en öl och köpte en glass, sen gick jag en lång promenad och var borta i fyra timmar.
När jag kom hem var jag fortfarande på något plan 6 år gammal, fastlåst i mitt 6-åriga tänkande, kännande och agerande, somnade jag arg och tyst och vaknade i samma tillstånd
Nästa morgon åt jag och min fru frukost och hon som är skolad inom Transaktionsanalys – TA började fråga hur jag mådde, fråga om min känsla jag hade i kroppen och om jag kände igen den …. efter lång tystnad och tvekan sa jag att det gjorde jag nog, jag har känt denna känsla förut.
– (Min fru)Är det en “Ersättningskänsla”? Alltså en känsla som du känner istället för att känna det du egentligen känner?
– (Jag)Ja, det är det nog, jag känner igen denna känsla … men vad känner jag egentligen???
– (Min fru)Varifrån känner du igen denna känsla?
– (Jag)Jag tror den påminner om när mina föräldrar bråkade när jag var liten
– (Min fru)Vad känner din lille inre pojke, tror du?
Jag satt tyst en lång stund och kände hur känslorna började röra sig nere i magen och upp genom ryggraden och upp i mina ögon och till slut brast det för mig … jag grät, jag grät av rädsla och helt plötsligt fick den egentliga känslan ta plats, den egentliga känslan fick finnas och ta gestalt och det kändes oerhört skönt, frigörande och underbart att äntligen få känna det jag känner och inte det jag som 50-åring borde känna.
För mig var det som att sluta en energicirkel, det var som att fullborda någonting inom mig, min fru hade på ett mycket varsamt sätt guidat mig tillbaka till ursprungskänslan och jag kunde nu som 50 åring känna ursprungskänslan och låta den komma fram och släppa den.
Detta kan möjligen låta ologiskt för dig som läser, men vissa känslor som vi går omkring och känner dagligdags är ologiska och märkliga, därför att de inte är relevanta till situationen här och nu utan relevanta till en situation där och då i din levnadshistoria.
Min lärare och mentor, Michael L Hall PhD, brukar säga att det som händer inom oss inte är logiskt utan det är Psyko-logiskt dvs logiskt baserat på vår historia, vad vi varit med om, vår inlärningshistorik.
Några frågor till dig som läser att fundera kring
Vilka omotiverade/ej relevanta känslotillstånd brukar du ofta eller ibland hamna i?
Deprimerad?
Skyldig?
Nojjig?
Ensam?
Oroad?
Vilka vardagliga händelser kan utlösa en sådant känslotillstånd i dig?
Vilka händelser i din barndom återkommer du till ofta när du berättar om dig och din uppväxt? Vilka episoder har du varit med om där dina omotiverade/ej relevanta känslotillstånd var relevanta?
Vad kände du egentligen där och då, tror du?
Ledsen
Rädd
Arg
Glad
Prova att stanna upp när du blir triggad i vardagen in i ett sådant känslotillstånd känn efter om det du känner är relevant till situationen här och nu, eller om det hör till en situation i din barndom. Prova att känna den känsla du egentligen känner, acceptera den, sätt något ord på den, låt den ta plats
Jag sitter just nu på Borgberget i Segersta, ett berg som mina förfäder sedan flera 100 år tillbaka i tiden har besökt vid jämna tillfällen för att fira Gudstjänst(Gökotta), för att fika och även för att söka skydd på mot i inkräktare i forna tider och nu är jag här på denna plats och fikar och pratar med min far om äldre tider, nutid och lite om kommande tider och det känns som att cirklar sluts.
Farsan och jag fikar på Borgberget
Jag tror det är viktigt att sluta cirklar, att knyta an till sin historia och, som min far säger, ”jorda sig”. Jorda sig i vem man är och undersöka varifrån mina influenser kommer? Vilka platser var viktiga för mina släktingar? Vilka utsikter och vyer såg dem? Vilka ljud hörde de? Vilka sensationer och känslor bringade alla deras intryck fram hos dem?
Denna dag vandrade vi, jag och min far runt i denna trakt där min släkt och jag är djupt rotad sedan många hundra år och vi vandrade förbi en plats som jag inte besökt tidigare, på denna plats växte min farfars mor upp och hon influerade min farfar med värderingar, övertygelser och kärlek som sedan influerade min far, som sedan influerade mig, så i min värld slöts här en cirkel på något sätt.
Kristina Nilsdotters uppväxtplats, min farfars mor
Vi fortsatte vandringen förbi släktgårdar och svunna tider vävdes ihop med nutid och nutid med framtid i denna märkliga och magiska livsväv som vi alla lever i.
Vi kom förbi ännu en gård där min farmors morbror, Viktor, bodde med sin fru och deras fosterson
Vandringen gick mot sitt slut och vi slutade där vi började, på torpet som varit i släkten i många generationer, cirklar sluts och jag tror det är viktigt
Ibland blir jag less på alla flåshurtiga råd som folk skriver om i bloggar och på facebook samt berättar om i diverse poddar. Jag blir nog mest less på mina egna flåshurtiga råd, vem tror jag att jag är?
Låt mig bara va, låt mig bara leva/överleva
Igår hade jag en sådan dag, jag var låg på energi, kände att det mesta som jag gjort i livet bara var skräp och meningslöst, jag var som en kinkig treåring som gnällde och pep hela dagen eller en gammal gubbe som i bästa fall ser glaset som halvtomt.
I bakhuvudet surrande en vag tanke runt, det är väl nu jag borde använda alla mina kunskaper, allt som jag läst i mina hyllmeter av mentala träningsböcker, allt jag lärt mig under otroligt många kurser i personlig utveckling och allt jag kontinuerligt lär ut till andra i mina blogginlägg, men inte ens det kan jag, vilken fejk jag är …
Detta tänkande förstärkte såklart min mentala offerposition, Jag visste någonstans att jag hade de mentala verktygen för att bryta mitt tillstånd, men jag ville/orkade inte/sket i att använda dem …
Jag tyckte synd om mig själv …
Jag ville bli omhändertagen och klappad på, jag ville vara offret i dramatriangeln, den det är synd om, det lilla barnet. Offerkoftan var så olidligt skön.
Jag tror egentligen att jag behövde vila och känna att det är ok för mig att vila, att jag är ok även om jag inte presterar, producerar och är ”duktig”.
Hur kan jag på riktigt känna mig älskad, viktig och värdefull trots att jag gnäller, är irriterad och osmidig?
Michael l Hall, som är min lärare inom det kunskapsfält jag valt att förkovra mig inom, Neurosemantik, säger att vi människor är ”fallible” – felbara, men inte bara det vi är – ”Gloriously fallible” vilket betyder Härligt felbar.
Enligt SAOB (Svenska Akademins ordbok) betyder felbar bland annat:
”icke i fullgott skick, defekt, svaghet, skavank”
Jag kände mig 100% felbar igår, men absolut inte härligt felbar, vadå härligt felbar, jag blev provocerad av det löjliga tillägget, härligt😡 …
Vadå, Härligt felbar?
Härligt defekt?
Härligt svag?
Härliga skavanker?
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Låt mig provprata/provtänka/provskriva …
Det börjar kanske med att jag först noterar mina svagheter, att jag upptäcker mina svagheter, skriver ned dem …
Vilka svagheter har jag?
Jag är rädd för konflikter, jag irriterar mig på folk som kör som idioter, jag svär ganska mycket, jag utger mig ibland för att vara frommare än vad jag faktiskt är, jag gillar inte människor som utnyttjar vårt svenska bidragssystem, jag gillar inte kaxigt beteende men jag vågar inte säga till. Jag kan se orättvisor men strunta i dem, jag är ganska egoistisk m.m
Kan jag acceptera mina svagheter? Kan jag på riktigt acceptera att jag har svagheter, defekter och skavanker?
Låt säga att jag på riktigt kan acceptera mina skavanker … är jag då härligt felbar?
Nja, jag är väl fortfarande bara felbar?
Kan jag klara av att älska mina skavanker?
Kan jag älska mig själv med mina defekter?
Det är nog här någonstans det blir viktigt att inse att jag inte ÄR det jag GÖR.
Kan det vara så att …
Jag kan göra fel, utföra defekta beteenden, göra skavankinspirerade beteenden, men den jag på djupet är, min kärna, min identitet är så mycket mer, den del av mig som ÄR intakt från födsel till död är så mycket mer än någonting jag gör eller har gjort.
Hmm, Ja någonting i detta stämmer för mig, några strofer från min barndom gör sig plötsligt påminda när jag skriver detta och jag avslutar därför med en text jag hörde ofta i mina farföräldrars missionsförsamling i Segersta …
Lukas 12:7 – ”… Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans.”
Ansvar handlar om vår kraft och förmåga att svara an. Ansvaret för hur vi svarar an i tal och handling när någonting händer utanför oss och även att ta ansvar för det som händer inom oss i våra tankar och känslor.
Vi har alla förmågan att ta ansvar, men den tar sig uttryck på lite olika sätt för olika personer i olika situationer, den tankestilen ska vi utforska idag.
På engelska heter ansvar, “responsibility” och Michael L Hall PhD, som skrivit boken “Figuring out people”, brukar dela upp ordet i två delar, nämligen “Respons” och “Ability”. Michael menar att en av våra mest grundläggande förmågor är förmågan att ta ansvar – “respons – förmåga“, vi har förmågan att respondera genom att tala och agera, men också genom att tänka och att känna.
Michael är också tydlig med att när vi är välbalanserade i vår förmåga att ta ansvar så är det faktiskt så att vi endast är ansvariga, “respons – able” för oss själva, våra egna tankar, känslor tal och beteende.
Vi är inte ansvariga för andras tankar, känslor, tal och beteende det ansvaret är deras.
Sen ska inte detta missförstås genom att vi sköter oss själva och skiter i andra, nej vi har ett ansvar för oss själva och ett relationsansvar gentemot andra.
Michael delar därför upp vårt ansvar i två delar:
1. Ansvarig för
Oss själva
Vårt tänkande & kännande
Vårt sätt att tala och bete oss
Min kraftzon av tankar, känslor tal och beteende
2. Ansvarig gentemot
Hur vi relaterar till andra
Hur vi pratar med andra människor
Hur vi bemöter andra människor
Våra kraftzoner och vårt gemensamma ansvar gentemot varandra
Ansvar, usch vad jobbigt
Ansvar är också ett ord som kan få vissa människor att rygga tillbaka, usch vad jobbigt med ansvar, nej det vill jag inte ha, jag vill vara en i fårskocken som blir ledd och omhändertagen.
Det kan vara så att du i din ungdom har fått tagit för mycket ansvar och associerat ordet och konceptet ansvar med någonting jobbigt, betungande och därför vill slappna av och omhändertagen, ibland är det väldigt skönt.
Andra människor vill ha ansvar, de vill vara chef och ledare och gå i bräschen för ett projekt. De kanske har en inlärningshistorik där de fått mycket positiv förstärkning när de tagit ansvar.
Vi människor har till stor del en dragning TILL ansvar eller IFRÅN ansvar beroende på vår inlärningshistorik.
Exempel
Min far växte upp på en bondgård i Hälsingland som enda barnet och fick tidigt en förväntan lagd på sina axlar …
– du skall ta över gården, pöjk.
När du får en sådan förväntan lagd på dig tidigt i ditt liv så kan ordet ansvar lätt laddas med överväldigande känslor, hur ska jag klara av detta? Jag kan väl inte ta hand om en gård själv, hur ska det gå till?
Min far släppte ansvaret till viss del när han flyttade till Stockholm, MEN han kände förväntan från sina föräldrar och denna förväntan drev honom att åka upp till Hälsingland var och varannan helg och hjälpa till, han målade hus, lade om tak, hjälpte till med slåtter, potatisodling m.m … förväntan från föräldrar drev honom till att ta ansvar, MEN tog han egentligen ansvar för sina tankar, känslor, tal och beteende?
Ibland kan vi blanda ihop ansvarig för och gentemot med skuld och dåligt samvete vilket leder till ett meta-tillstånd av skuldbelagt ansvar istället för hälsosamt ansvar.
Frågor för att utforska hur en person tänker kring ansvar
När du tänker på att ha och äga ansvar för något i ditt arbete eller ditt personliga liv vilka tankar, minnen och känslor dyker då upp?
Har någon någongång hållit dig ansvarig för något som gick fel som kändes väldigt negativt för dig?
Vilka positiva erfarenheter kan du minnas kring att någon anser dig som ansvarstagande?
Underansvarig
I denna delen av skalan tar du inte ansvar för vad du tänker, känner eller hur du talar och agerar utan du litar på att andra tar hand om dig.
När du är barn är detta sant, men när du växer upp så behöver du acceptera att du är ansvarig för dig och dina tankar, känslor, tal och beteende.
När vi agerar från denna del av skalan så tänker vi om oss själva att vi är beroende och behövande, vi känner oss som offer för andras sätt att tänka, känna och agera.
I förlängningen lägger vi över ansvaret för vår lycka i händerna på andra, på vänner, på regeringen.
Vi är underansvariga
Överansvarig
När du agerar från denna del av skalan så iklär du dig en omhändertagande roll, du gillar att lösa problem, andras problem, du är sympatisk och omvårdande.
Du har svårt att se vart ditt ansvar slutar och var andras börjar, den gränsen är luddig för dig och du har en tendens att kliva in och ta över andras ansvar.
När du agerar från denna del av skalan kan du lätt ta över andras problem, du litar inte på andras förmåga att klara av att respondera.
Om du är överansvarig gentemot dina barn, kan de utveckla förmågan att ta underansvar eftersom dessa tankestilar arbetar väl tillsammans.
Hälsosamt ansvarig
Den hälsosamma stilen är när du utvecklar en balans mellan ansvar för dig själv och gentemot andra. Att äga våra krafter att respondera dvs äga våra tankar, känslor, tal och beteende innebär att skapa en grund och en botten i oss själva, vi är centrerade och utvecklar en intern auktoritetskälla, dvs vi litar på oss själva och vårt omdöme. Detta är oerhört viktigt för att utveckla ett högt förtroende för oss själva, vilket i sin tur leder till att vi blir mer aktiva i att gå mot våra mål och vi blir också mer emotionellt vid liv.
Hur utvecklas denna tankestil?
Vi är inte kapabla att ta ansvar för oss själva när vi föds. Denna tankestil utvecklas allt eftersom att vi växer upp. Familj och kultur spelar en stor roll i vilken ansvars grad vi utvecklar när vi växer upp.
Traumatiska upplevelser kan spela en roll i hur vi utvecklar denna tankestil, vi kan gå in i en offerroll och vägra allt ansvar eller vi kan gå in i en roll av räddare och rädda världen.
Barn kan i vissa fall uppfostras till att ta ansvar för sina föräldrars känslor och om barnet köper detta så leder det till två negativa trossatser …
Mitt värde ligger i min förmåga att agera för andra och göra dem nöjda
Jag kommer endast att få andra att älska mig om jag tar hand om dem och blir ansvarig för dem
Frågor till dig som läser
Hur balanserar du på ansvarsskalan?
Tenderar du att rygga för ansvar eller tar du över andras ansvar eller lyckas du balansera?
För att utveckla hälsosamt ansvar rekommenderar jag att ni läser Per Heds inlägg där han går igenom övningen kraftzonen
