Jennys axlar sjönk en aning där hon tyst stod vi tvättmaskinen, småmös och tvättade sin nya storfamiljs tvätt, hon tänkte och kanske också sa högt för sig själv – “Vad skönt att jag nu äntligen har en fungerande familj, en ny kärnfamilj”.
Jenny var så oerhört trött på att vara singelmamma och tvingas hjälpa till med alla läxor, tvätta allas kläder, laga all mat och mitt i allt detta kaos tvingas bråka med sin exman Jerker, som hon tyckte var totalt omöjlig att prata med.
Nu äntligen kunde hon bara slappna av, nu kunde hon och hennes nya älskling Per hjälpas åt och och tillsammans forma en ny vardag, nya semestertraditioner, nya högtidstraditioner utan inblandning från allt och alla runt omkring, nu kunde hon börja om på nytt.
Nu äntligen var det sommar och hon, Per och barnen skulle åka till Gotland imorgon.
Klockan var 20:15 och hon och Per packade tillsammans de sista grejerna och väntade nu bara på att barnen skulle lämnas av Jerker och hans nya sambo, då ringde telefonen och Jerker berättade att deras bil gått sönder uppe i Luleå och de skulle bli två dagar sena … VA???
Nu förstördes ju hela hennes och Pers semester, hur kunde Jerker vara så egoistisk, han gjorde säkert detta med flit som en hämnd på att hon var den som gjort slut, det var hon säker på, han använde barnen som slagträ för att förstöra hennes och Pers nya liv … hon eldade upp sig själv och fräste åt Jerker att han var en stor egoist och minsann fick se till att att barnen kom till henne i kväll om han så var tvungen att hyra en helikopter.
Jerkers röst höjdes nu i volym och fick en skarpare ton när han väste tillbaka att det var hennes fel att de inte längre var en kärnfamilj och hon gott kunde lugna ned sig och sätta sig in i hans situation, men det var hon väl för egoistisk för att kunna göra, i bakgrunden hördes nu Jerkers mamma muttra något klagande och hon hörde barnen oroligt fråga vad de pratade om, det hördes gråt och oroliga tonfall från dem, Jerker sa till barnen att deras mamma är som vanligt dum mot honom och att allt är hennes fel.
Vad säger forskarna om konflikter och barn?
Det har forskats i tre decennier på konflikter i kärnfamiljer, skilda familjer och i bonusfamiljer och sammanfattningsvis är de negativa resultaten av konflikter i familjer:
Lägre nivåer av självkänsla
Negativ inverkan på social kompetens
Lägre akademisk prestationsnivå
Sämre chans att skapa lyckliga romantiska relationer
Till och med bara måttlig spänning mellan föräldrar påverkar barns uppmärksamhet, akademisk prestationsnivå och deras immunsystem, detta enligt El-Sheik, Buckhalt, Cummings & Keller , 2007)
Finns det några enkla knep att lösa Jerker och Jennys problem?
Träna upp er kraftzon och välj position OK-OK när du kommunicerar med ditt EX
Ta kontakt med en coach och Se till att ta ägarskap över dina tankar, känslor, tal och beteende genom att träna upp din Kraftzon så att du kan välja tillstånd när du kommunicerar med ditt EX.
Håll barnen utanför era konflikter
Barnen behöver bara veta vissa saker och bör undanhållas information som kan tänkas skada dem.
Respektera era olika spelregler
Jenny har sina spelregler och Jerker har sina spelregler och varken Jenny eller Jerker ska ha någon åsikt om den andres spelregler.
#Inlägget baseras på Patricia L Papernows forskning kring bonusfamiljer
Ricard Olsson i Stockholm berättar hur och varför han inriktar sig på att coacha män i bonusfamiljer. Allt började när hans fru Sofia sa att han var tvungen att gå i terapi för att rädda deras äktenskap.
Ricard Olsson är coach enligt NLP-metoden och har via den amerikanska forskaren Patricia L. Papernow hittat de fem vanligaste utmaningarna för en bonuspappa i en bonusfamilj:
Att känna sig utanför, eftersom man inte ingår i mammans och barnens anknytningssystem.
Att flytta ihop för snabbt för barnen, som kan ha ett starkt lojalitetsband till sin biologiska pappa.
Att föräldrateamet blir polariserat, genom att bonusföräldern är för snabbt med olika regler och den biologiska föräldern blir mjukare för att skydda barnen
Att inte veta hur man bygger en gemensam, ny familjekultur.
Att ha svårt att hantera de andra föräldrafigurerna, som är en del av bonusfamiljen och påverkar barnen från håll, oavsett om vi vill det eller ej.
Avsnitt 229 av Bonuspappan & Plusmamman inleds som vanligt med Hänt i veckan och avslutas med en high and low från poddarnas egen vardag i Varberg.
I boken “Alice i underlandet” av Lewis Carroll hittar vi följande citat från en scen då Alice möter katten …
– Alice: kan du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska gå härifrån
– Katten: det beror en hel del på vart du vill komma
– Alice: Jag bryr mig inte särskilt mycket om vart jag kommer
– Katten: Då spelar det inte så stor roll vilken väg du tar
Varför ska jag sätta mål?
Du behöver absolut inte sätta några mål, du kan leva på och uppleva livet och det som händer dig, du kan vara en person som följer med strömmen och hamnar någonstans, gör någonting med några personer, det är upp till dig, MEN om du vill påverka var du bor, påverka vad du gör, påverka vilka du umgås med, påverka ditt liv helt enkelt då ska du sätta dig i förarsätet, regissörsstolen eller styrpulpeten i ditt liv och det börjar med att du sätter dina mål, som du fyller med din passion och ditt driv.
Vision, effektmål och aktivitetsmål?
Det finns många sätt att beskriva mål på, men det börjar med att formulera någon slags önskedröm och vision, en riktning som du vill gå mot.
Visionen ska tända dig, det ska vara som en eld i baken som driver dig i rätt riktning, något du strävar efter.
När du har en vision så börjar målarbetet och det handlar o att bryta ned visionen i någonting som du kan uppnå, eller som Napoleon Hill sa
– “Ett mål är en dröm/vision med en deadline”
Ett mål är konkret, mätbart och tydligt, du vet när du har uppnått ett mål.
När du har klart för dig vilket mål du vill uppnå – ett så kallat effektmål, då är det dags att bryta ned detta effektmål i aktiviteter det du behöver göra för att uppnå ditt mål – dina aktivitetsmål?
Men, hur tar jag reda på vad jag vill?
Det finns många sätt att ta reda på vad du vill, min favorit är Gungstolstestet:
Gungstolstestet: Tänk dig in att du sitter i gungstolen och är 85 år och berättar om ditt liv för någon …
Vad berättar du då?
Jag brukar använda mig av Gungstolstestet för att formulera min vision och mina drömmar, slappna av och tänk dig att du är 85 år och sitter där i gungstolen och berättar för ditt barnbarn som sitter i knät och vill veta vad du har gjort i ditt liv, detta är ett gyllene tillfälle att ge dig själv råd från en framtida position.
Om du tycker Gungstolstestet känns mindre lätt och lite lätt makabert så kan du testa att besvara några av följande frågor:
Om du hade obegränsat med tid och resurser, hur skulle du då vilja att ditt liv såg ut och kändes?
Om du skulle skräddarsy ditt arbete, dina relationer och din fritid, hur skulle de då se ut och kännas? Vad hör du för ljud då?
Låt dessa frågor vara med dig under en tid, skriv, kontemplera, fundera och diskutera.
När du ringat in det som är viktigt för dig, då är det dags att formulera dina mål och här finns det mängder av olika målmodeller att ta hjälp av:
Från ett nuläge till ett önskat läge senast ett visst datum
Välformulerat resultat (min favorit)
10 steg för att skapa välformulerade mål
Välformulerat resultat
Jag ska nu förklara hur du skapar välformulerade mål och går mot välformulerade resultat och hur du kan använda Robert Dilts – SCORE-modell som inspiration och kartbild för att underlätta denna process.
För att förflytta dig mot ett välformulerat och önskat resultat behöver du samtidigt veta var du är nu och vad du rör dig bort ifrån.
Dilts modell ger oss ett tydligt sätt att tänka vad vi förflyttar oss bort ifrån och vad vi förflyttar oss mot/till dvs det önskade resultatet.
Beskriv ditt mål i positivt språkbruk:
Beskriv det du vill ha i det önskade tillståndet? (Toward motivation SCORE) (OBS undvik att beskriva det du inte vill ha.)
Beskriv ditt nuläge och vad du vill bort ifrån (Present State SCORE & away from)
Vad är skillnaden mellan ditt nuläge och ditt önskade läge, hitta/skapa optimal spänning mellan motivation bort ifrån och motivation till? (Hur lång är pilen i SCORE)
Uttryck målet i sinnesbaserade termer och i presens (Nutid):
Vad ser, hör och känner du när du har det du vill ha, ju tydligare sinnebild av målet desto bättre(Desired State SCORE)
Kontexten:
Beskriv sammanhanget där du upplever målet: När? Var? Med vem? (Desired State SCORE)
I vilket sammanhang eller kontext är detta resultat lämpligt? (Desired State SCORE)
I vilket sammanhang är detta resultat inte lämpligt?
Tidsram:
När ska du ha nått ditt önskade resultat? (Desired State SCORE)
Vilka tidssteg finns på vägen? (Pilen i SCORE)
Är denna tidsram realistisk och genomförbar? (Pilen i SCORE)
Åtgärder steg för steg:
Beskriv de specifika steg, stadier, och beteenden som kommer att flytta dig närmare ditt resultat. Använd konkreta verb undvik alltför svävande ord. (Pilen i SCORE)
Vilka är etapperna? Är detta resultat nedbrutet i tillräckligt små bitar så att du kan känna att varje bit är genomförbar? (Pilen i SCORE)
Inom din makt och kraft:
Beskriv de steg, stadier och beteenden som är inom din egen kontroll som du kan initiera och kontrollera. (Pilen i SCORE)
Vilka steg kan du inte kontrollera? Vilket stöd behöver du från vem?
Är resultatet något som du själv kan starta och upprätthålla? Har du makt och förmåga att nå detta mål? (Pilen i SCORE)
Resurser inre och yttre:
Beskriv de resurser du behöver för att nå ditt resultat, inre resurser/tillstånd och yttre resurser som pengar, tid etc? (Resources i SCORE)
Vem behöver du bli/vara som(förebild)? (Resources i SCORE)
Vem i din närhet har uppnått detta resultat? (Resources i SCORE)
Har du någonsin haft eller gjort det här eller något liknande förut? (Resources i SCORE)
Vad hindrar dig från att röra dig mot det och uppnå det nu? (Resources i SCORE)
Hur går du runt hindren?
Beskriv resultatet övertygande och motiverande:
Beskriv resultatet/målet med ett språk som motiverar dig mycket, använd ord som är värdeladdade för dig. (Toward motivation SCORE)
Är resultatet nu superlockande? (Toward motivation SCORE)
Är det något du verkligen, verkligen VILL lyckas med? (Toward motivation SCORE)
Kommer denna plan få dig att hoppa upp ur sängen på morgonen och agera? (Toward motivation SCORE)
Hur mycket vill du egentligen ha det här på en skala mellan 0 och 10, där 10 = max.(Toward motivation SCORE)
Vad behöver du göra för att göra det, om möjligt, ännu mer motiverande för dig?(Toward motivation SCORE)
Ekologiskt balanserat:
Beskriv nu till sist ditt resultat på ett sätt som är balanserat, hållbart och ekologiskt för dig och de personer som påverkas av dina mål.
Är det önskade resultatet ekologiskt/hållbart?
Vad kommer du att tjäna på det? (Toward motivation SCORE)
Vad kommer du att komma bort ifrån? (Away motivation SCORE)
Är det möjligt för dig att nå?
Tar målet hänsyn till din hälsa, dina relationer etc.? (Toward motivation SCORE)
Finns det någon del av dig som protesterar mot att genomföra detta resultat?
Bevisförfarande:
Beskriv hur du vet när du har uppnått ditt mål, vilka beviskriterier ska du sätta upp för dig själv?
Hur vet du att du nått ditt önskade resultat?
Hur ska du fira ditt mål?
Vikten av att bryta ned sitt mål i hanterbara delar
Summering
Börja med att skapa en riktning i ditt liv genom exempelvis Gungstolstestet
Bryt sedan ned din vision och riktning i konkreta mål med hjälp av Välformulerat resultat
Sätt igång och GÖR, Agera eller som Tony Robbins säger:
Ibland blir jag less på alla flåshurtiga råd som folk skriver om i bloggar och på facebook samt berättar om i diverse poddar. Jag blir nog mest less på mina egna flåshurtiga råd, vem tror jag att jag är?
Låt mig bara va, låt mig bara leva/överleva
Igår hade jag en sådan dag, jag var låg på energi, kände att det mesta som jag gjort i livet bara var skräp och meningslöst, jag var som en kinkig treåring som gnällde och pep hela dagen eller en gammal gubbe som i bästa fall ser glaset som halvtomt.
I bakhuvudet surrande en vag tanke runt, det är väl nu jag borde använda alla mina kunskaper, allt som jag läst i mina hyllmeter av mentala träningsböcker, allt jag lärt mig under otroligt många kurser i personlig utveckling och allt jag kontinuerligt lär ut till andra i mina blogginlägg, men inte ens det kan jag, vilken fejk jag är …
Detta tänkande förstärkte såklart min mentala offerposition, Jag visste någonstans att jag hade de mentala verktygen för att bryta mitt tillstånd, men jag ville/orkade inte/sket i att använda dem …
Jag tyckte synd om mig själv …
Jag ville bli omhändertagen och klappad på, jag ville vara offret i dramatriangeln, den det är synd om, det lilla barnet. Offerkoftan var så olidligt skön.
Jag tror egentligen att jag behövde vila och känna att det är ok för mig att vila, att jag är ok även om jag inte presterar, producerar och är ”duktig”.
Hur kan jag på riktigt känna mig älskad, viktig och värdefull trots att jag gnäller, är irriterad och osmidig?
Michael l Hall, som är min lärare inom det kunskapsfält jag valt att förkovra mig inom, Neurosemantik, säger att vi människor är ”fallible” – felbara, men inte bara det vi är – ”Gloriously fallible” vilket betyder Härligt felbar.
Enligt SAOB (Svenska Akademins ordbok) betyder felbar bland annat:
”icke i fullgott skick, defekt, svaghet, skavank”
Jag kände mig 100% felbar igår, men absolut inte härligt felbar, vadå härligt felbar, jag blev provocerad av det löjliga tillägget, härligt😡 …
Vadå, Härligt felbar?
Härligt defekt?
Härligt svag?
Härliga skavanker?
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Låt mig provprata/provtänka/provskriva …
Det börjar kanske med att jag först noterar mina svagheter, att jag upptäcker mina svagheter, skriver ned dem …
Vilka svagheter har jag?
Jag är rädd för konflikter, jag irriterar mig på folk som kör som idioter, jag svär ganska mycket, jag utger mig ibland för att vara frommare än vad jag faktiskt är, jag gillar inte människor som utnyttjar vårt svenska bidragssystem, jag gillar inte kaxigt beteende men jag vågar inte säga till. Jag kan se orättvisor men strunta i dem, jag är ganska egoistisk m.m
Kan jag acceptera mina svagheter? Kan jag på riktigt acceptera att jag har svagheter, defekter och skavanker?
Låt säga att jag på riktigt kan acceptera mina skavanker … är jag då härligt felbar?
Nja, jag är väl fortfarande bara felbar?
Kan jag klara av att älska mina skavanker?
Kan jag älska mig själv med mina defekter?
Det är nog här någonstans det blir viktigt att inse att jag inte ÄR det jag GÖR.
Kan det vara så att …
Jag kan göra fel, utföra defekta beteenden, göra skavankinspirerade beteenden, men den jag på djupet är, min kärna, min identitet är så mycket mer, den del av mig som ÄR intakt från födsel till död är så mycket mer än någonting jag gör eller har gjort.
Hmm, Ja någonting i detta stämmer för mig, några strofer från min barndom gör sig plötsligt påminda när jag skriver detta och jag avslutar därför med en text jag hörde ofta i mina farföräldrars missionsförsamling i Segersta …
Lukas 12:7 – ”… Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans.”
Ansvar handlar om vår kraft och förmåga att svara an. Ansvaret för hur vi svarar an i tal och handling när någonting händer utanför oss och även att ta ansvar för det som händer inom oss i våra tankar och känslor.
Vi har alla förmågan att ta ansvar, men den tar sig uttryck på lite olika sätt för olika personer i olika situationer, den tankestilen ska vi utforska idag.
På engelska heter ansvar, “responsibility” och Michael L Hall PhD, som skrivit boken “Figuring out people”, brukar dela upp ordet i två delar, nämligen “Respons” och “Ability”. Michael menar att en av våra mest grundläggande förmågor är förmågan att ta ansvar – “respons – förmåga“, vi har förmågan att respondera genom att tala och agera, men också genom att tänka och att känna.
Michael är också tydlig med att när vi är välbalanserade i vår förmåga att ta ansvar så är det faktiskt så att vi endast är ansvariga, “respons – able” för oss själva, våra egna tankar, känslor tal och beteende.
Vi är inte ansvariga för andras tankar, känslor, tal och beteende det ansvaret är deras.
Sen ska inte detta missförstås genom att vi sköter oss själva och skiter i andra, nej vi har ett ansvar för oss själva och ett relationsansvar gentemot andra.
Michael delar därför upp vårt ansvar i två delar:
1. Ansvarig för
Oss själva
Vårt tänkande & kännande
Vårt sätt att tala och bete oss
Min kraftzon av tankar, känslor tal och beteende
2. Ansvarig gentemot
Hur vi relaterar till andra
Hur vi pratar med andra människor
Hur vi bemöter andra människor
Våra kraftzoner och vårt gemensamma ansvar gentemot varandra
Ansvar, usch vad jobbigt
Ansvar är också ett ord som kan få vissa människor att rygga tillbaka, usch vad jobbigt med ansvar, nej det vill jag inte ha, jag vill vara en i fårskocken som blir ledd och omhändertagen.
Det kan vara så att du i din ungdom har fått tagit för mycket ansvar och associerat ordet och konceptet ansvar med någonting jobbigt, betungande och därför vill slappna av och omhändertagen, ibland är det väldigt skönt.
Andra människor vill ha ansvar, de vill vara chef och ledare och gå i bräschen för ett projekt. De kanske har en inlärningshistorik där de fått mycket positiv förstärkning när de tagit ansvar.
Vi människor har till stor del en dragning TILL ansvar eller IFRÅN ansvar beroende på vår inlärningshistorik.
Exempel
Min far växte upp på en bondgård i Hälsingland som enda barnet och fick tidigt en förväntan lagd på sina axlar …
– du skall ta över gården, pöjk.
När du får en sådan förväntan lagd på dig tidigt i ditt liv så kan ordet ansvar lätt laddas med överväldigande känslor, hur ska jag klara av detta? Jag kan väl inte ta hand om en gård själv, hur ska det gå till?
Min far släppte ansvaret till viss del när han flyttade till Stockholm, MEN han kände förväntan från sina föräldrar och denna förväntan drev honom att åka upp till Hälsingland var och varannan helg och hjälpa till, han målade hus, lade om tak, hjälpte till med slåtter, potatisodling m.m … förväntan från föräldrar drev honom till att ta ansvar, MEN tog han egentligen ansvar för sina tankar, känslor, tal och beteende?
Ibland kan vi blanda ihop ansvarig för och gentemot med skuld och dåligt samvete vilket leder till ett meta-tillstånd av skuldbelagt ansvar istället för hälsosamt ansvar.
Frågor för att utforska hur en person tänker kring ansvar
När du tänker på att ha och äga ansvar för något i ditt arbete eller ditt personliga liv vilka tankar, minnen och känslor dyker då upp?
Har någon någongång hållit dig ansvarig för något som gick fel som kändes väldigt negativt för dig?
Vilka positiva erfarenheter kan du minnas kring att någon anser dig som ansvarstagande?
Underansvarig
I denna delen av skalan tar du inte ansvar för vad du tänker, känner eller hur du talar och agerar utan du litar på att andra tar hand om dig.
När du är barn är detta sant, men när du växer upp så behöver du acceptera att du är ansvarig för dig och dina tankar, känslor, tal och beteende.
När vi agerar från denna del av skalan så tänker vi om oss själva att vi är beroende och behövande, vi känner oss som offer för andras sätt att tänka, känna och agera.
I förlängningen lägger vi över ansvaret för vår lycka i händerna på andra, på vänner, på regeringen.
Vi är underansvariga
Överansvarig
När du agerar från denna del av skalan så iklär du dig en omhändertagande roll, du gillar att lösa problem, andras problem, du är sympatisk och omvårdande.
Du har svårt att se vart ditt ansvar slutar och var andras börjar, den gränsen är luddig för dig och du har en tendens att kliva in och ta över andras ansvar.
När du agerar från denna del av skalan kan du lätt ta över andras problem, du litar inte på andras förmåga att klara av att respondera.
Om du är överansvarig gentemot dina barn, kan de utveckla förmågan att ta underansvar eftersom dessa tankestilar arbetar väl tillsammans.
Hälsosamt ansvarig
Den hälsosamma stilen är när du utvecklar en balans mellan ansvar för dig själv och gentemot andra. Att äga våra krafter att respondera dvs äga våra tankar, känslor, tal och beteende innebär att skapa en grund och en botten i oss själva, vi är centrerade och utvecklar en intern auktoritetskälla, dvs vi litar på oss själva och vårt omdöme. Detta är oerhört viktigt för att utveckla ett högt förtroende för oss själva, vilket i sin tur leder till att vi blir mer aktiva i att gå mot våra mål och vi blir också mer emotionellt vid liv.
Hur utvecklas denna tankestil?
Vi är inte kapabla att ta ansvar för oss själva när vi föds. Denna tankestil utvecklas allt eftersom att vi växer upp. Familj och kultur spelar en stor roll i vilken ansvars grad vi utvecklar när vi växer upp.
Traumatiska upplevelser kan spela en roll i hur vi utvecklar denna tankestil, vi kan gå in i en offerroll och vägra allt ansvar eller vi kan gå in i en roll av räddare och rädda världen.
Barn kan i vissa fall uppfostras till att ta ansvar för sina föräldrars känslor och om barnet köper detta så leder det till två negativa trossatser …
Mitt värde ligger i min förmåga att agera för andra och göra dem nöjda
Jag kommer endast att få andra att älska mig om jag tar hand om dem och blir ansvarig för dem
Frågor till dig som läser
Hur balanserar du på ansvarsskalan?
Tenderar du att rygga för ansvar eller tar du över andras ansvar eller lyckas du balansera?
För att utveckla hälsosamt ansvar rekommenderar jag att ni läser Per Heds inlägg där han går igenom övningen kraftzonen
Ni som följt mina blogginlägg vet att jag har skrivit om ditt och mitt unika sätt att tolka världen, vårt navigationsinstrument eller vår karta av verkligheten.
Jag har också skrivit om frågemodellen som togs fram av Richard Bandler och John Grinder på 70-talet när de studerade, iakttog och modellerade Virginia Satir (Familjeterapins moder) och Fritz Perls(Gestaltterapins fader) och deras sätt att ställa frågor, kommunicera och facilitera förändring hos människor.
Jag har skrivit om meta-modellen i följande blogginlägg
Jag har haft äran att den 29 maj intervjua Jason Schneider, grundare av Perception Academy och en av ledarna inom NeuroSemantics kring hans tankar om Metamodellen.
Det blev en 38 minuter lång diskussion som kommer att läggas i morgon kväll 17:30.
Här kommer en kort teaser av vad som komma skall 🙂
Har du någon gång fått eller ställt följande frågor?
Vad har du dragit för slutsats? Kan du summera det hela i en mening? Kan du ge mig en överflygning? Kan du måla din vision med stora penseldrag?
Finns det någon universallösning? Visa mig en översikt …
Vi människor har en fantastisk förmåga att kategorisera och dela in saker, skapa modeller och generaliseringar. Vi gör detta för att förenkla, spara på vår energi och kunna prata om vår komplexa omvärld med varandra.
Hela vår jordglob är kategoriserad och indelad i världsdelar, länder, städer, byar, folkslag, 6000 olika språk, tankestilar m.m …
Din och min “karta av verkligheten” är en samling generaliseringar, en samling regler, principer och modeller som talar om för oss hur vi ska ta oss fram i världen, hur vi ska hantera olika situationer på bästa sätt.
Ja, visst, det är absolut bra att vi generaliserar, OM generaliseringarna är funktionella här och nu, funktionella för den specifika situation som du just nu befinner dig i.
Faran med alltför väl-intränade tankevanor och program inträffar NÄR vi överanvänder dem, när vi “glömmer” att uppdatera generaliseringarna och kanske “kör” ett relationsprogram med vår partner som vi skapade som 4 åring, eller ett konflikt-hanteringsprogram på jobbet med vår chef som vi skapade som 15-åring och vi rättfärdigar vårt sätt att agera genom att tänka och säga …
– Ta mig som jag är, det är så här jag ÄR … Så som jag tänker, känner, talar och agerar, det är den jag ÄR, jag KAN inte ändra på mig.
Fixed mindset
Förstå mig rätt nu, programmen/generaliseringarna du skapade som 4-åring var säkert superfunktionella DÅ, men att som 40-åring fortfarande använda programmet är ofta mindre funktionellt.
Eget exempel
För att ta ett exempel från mitt eget liv, Jag använde länge följande konflikt-hanteringsprogram i samspel med min fru …
Dra dig undan om du hör höjda röster i hemmet? (Skapat när jag var 4 år och mina föräldrar bråkade )
Detta program var säkert funktionellt när jag var 4 år och när mina föräldrar bråkade, men som 40-åring med min fru var det mindre funktionellt.
Jag överanvände min gamla invanda strategi och den höll nästan på att kosta mig mitt äktenskap.
Jag lärde mig, tack och lov, alternativa strategier via terapi och coaching och kunde med tiden utöka mina alternativ att ”konflikta”, nu har jag lagt till följande strategi till min beteenderepertoar:
Var kvar i konflikten eller diskussionen, Provprata hur jag tänker och känner samt snälltolka och förstå den andre för att tillsammans hitta en bättre lösning
Growth mindset
Vi alla har strategier som vi skapat och anammat under livets gång, vissa strategier är funktionella och andra mindre funktionella eller för att tala klarspråk vissa är helt värdelösa och när vi upptäcker dem kan vi skapa nya strategier.
Du behöver inte ändra dig, behåll din gamla strategi OCH lägg till en ny strategi
Hur kan vi då upptäcka det vi eller våra medmänniskor generaliserat och ibland överanvänder?
Jag kommer i detta blogg-inlägg gå igenom 3 olika sätt för stt upptäcka det generaliserade.
1- Universiella kvantifierare
När du hör någon säga fraser som
Ingen gillar mig
Alla hatar mig
Varför är alla så dumma mot mig?
Ingen bryr sig vad jag har att säga någonsin
Då vet du att nu pågår en generalisering, nu bevittnar du en över-generalisering.
Vissa personer är duktiga på att dra förhastade slutsatser, de gör en bedömning av en situation baserat på en enda händelse.
De kanske var i Stockholm på semester för 10 år sedan och i en butik var det en expedit som inte hälsade, då kan det hända att personen fattar ett beslut och säger ..,
Ingen hälsar på någon när man går in i en butik i Stockholm.
Polariserat tänkande
Detta sätt att generalisera skapar ett polariserat sätt att tänka, vi skapar en värld av polaritet, svart eller vitt, antingen eller.
Tänk om vi istället kunde upptäcka den verkliga världen, den värld som är full av färger, komplexiteter, den värld som är systemisk och innehåller massor av parallella händelser, steg och nivåer.
Systemiskt tänkande
Hur går vi då från en svartvit, allt eller inget-värld till en värld av färg och komplexitet?
Jo, utmana det generaliserade uttalandet, utmana det för att på så sätt upptäcka det som finns mellan det svarta och det vita.
ingen gillar mig
Ingen? Inte någon person i hela världen?
Alla hatar mig
Alla? hatar alla personer i hela världen dig?
Varför är alla så dumma mot mig?
Är alla dumma mot dig? Är jag dum mot dig just nu?
Ingen bryr sig vad jag har att säga någonsin
har aldrig någon brytt sig om ett enda ord som du har sagt? Bryr jag mig om vad du säger just nu?
Jag vill verkligen poängtera att när du frågar dessa frågor gör det med stor empati, för att på så sätt varsamt bjuda in den du pratar med till att upptäcka sin ”karta av verkligheten” och om de vill, uppdatera den.
Hjälp personen att uppdatera sin ”karta” genom att hitta motexempel till det generaliserade uttalandet.
När ni hittar ett riktigt passande motexempel till någonting som blivit över-generaliserat, exempelvis …
“Alla är dumma mot mig”
“ja, förutom du då och mamma och Nisse på jobbet och ….”
… då luckrar ni upp betydelseramen kring det som blivit över-generaliserat och när ramen kring påståendet luckras upp, förändras och byts ut så kan du märka det på den som varit övertygad om påståendet …
Betydelseramen skiftar
… du märker det genom att personen nu kan se förvånad, förbryllad och sökande ut, eftersom betydelseramen skiftat och en ny betydelseram sakta träder fram.
Lost performatives, som detta språkmönster heter på Engelska, handlar om generaliserade uttryck om världen vi lever i, om folk, om livet m.m.
Dessa uttryck är ofta klara och uttalade övertygelser som verkar sanna, men där den som skapat övertygelsen är bortrationaliserad, vi vet inte vem som står bakom uttrycket/övertygelsen.
Dessa språkmönster fyller en funktion i våra liv då de fungerar som:
Regler & principer
Enligt senaste forskningen
Pojkar gråter inte
Det vet ju alla
Bonusfamiljer är komplicerade system
Tjejer kan inte meka med en bil
Killar kan inte städa
Tänk positivt
Det finns inga misstag endast feedback
Alla beteenden har en positiv intention
Du är ansvarig för dina tankar och känslor och därför också dina resultat
MEN, vem skapade dessa regler och principer? Det är lätt att glömma att NÅGON faktiskt har skapat dessa regler någongång.
Vi hanterar ofta dessa Lost Performatives som om de vore odiskutabel FAKTA, som inte går att ifrågasätta.
Politiker är korrumperade
Säljare är lurendrejare
Kultur äter strategi till frukost
Personlighet går inte att förändra
När vi kategoriserar någonting som odiskutabelt, så tenderar vi att inte ens misstänka att det kan vara på ett annat sätt, eftersom vi VET att det är så som någon säger, det är ju självklart.
Desto mer vi studerar ett ämne, ju mer forskning och exempel vi tar del av, ju mer formar och cementerar vi vår förståelse och våra övertygelser.
När du är väldigt intresserad av ett ämne och omger dig av likasinnade så är det väldigt lätt att köpa uttalanden som om de vore sanning, det är ofta lättare för någon utanför kunskapsfältet att ifrågasätta allmängiltiga påståenden som anses vara “sanning”.
Vad kan vi göra för att vara vaksamma på och utmana dessa Lost Performatives?
Tänk dig att du skapar dig en ny lins/glasögon, en ny förståelseram, en ram som du filtrerar det du är med om och tänker med, den nya ramen kan exempelvis vara:
Jag vet att varje uttalande är gjort av någon, undrar vem denne någon är?
Lever du med denna ram kommer du mer frekvent ställa dig själv frågor som:
Vem skapade regeln, vem sa det här?
När skapades regeln, när sa någon detta?
Var, i vilket sammanhang skapades regeln, vad visste den personen då?
Varför skapades regeln, varför sa hen så?
Vill du göra det lite enklare för dig, ha denna frågan ringande i dina öron:
Enligt vem???
Jag vill utmana dig att kommande vecka lyssna efter och upptäcka generaliseringar, regler och principer … upptäck dem hos dig själv och andra, skriv ned dem och om du vill provfråga och undersök dem med frågorna ovan
Du kanske upptäcker generalinseringar som …
Lita inte på kvinnor, de kommer lura dig
Vem säger det, när skapades denna princip? Varför?
Enligt vem?
Förändring är svårt
Vem säger det? När skapades denna övertygelse?, Under vilka omständigheterna?
Enligt vem?
Jag har inget läshuvud, jag kan inte lära mig nya saker.
Vem säger det?, När hittade du på det? Hur vet du det?
När jag var barn levde jag med en grundmurad tro att alla människor runt omkring mig ville mig väl, jag kände mig oerhört värdefull och älskad. Jag tänkte inte ens på mitt värde, det var så självklart
Jag levde i godan ro, tills jag, en dag i 8:an, blev varse om att alla kanske inte vill mig väl och mitt värde kanske inte är självklart?
Tänk er ett klassrum i en Stockholmsförort på 80-talet. Jag sitter i klassrummet och väger på min stol och känner mig så oerhört levande och cool. Jag känner mig som en självklar del av min klass, jag är mig själv och jag är ok … tills jag hör en röst bakom mig …
– Kolla vad ful han är
Jag vänder mig om och märker att orden är riktade till mig, jag förstår ingenting … men sedan kommer en röst till …
– Ja, kolla vilka stora läppar han har, han är ju jätteful
Skratten ekar i klassrummet och i samma takt som skratten ökar i antal och volym så tappar jag stegvis kontakten till mitt självvärde och självaktning.
Detta pågick ett halvår under detta halvår går jag från att känna högaktning för mig själv till att känna självförakt.
Virginia menar att egentligen är ditt och mitt självvärde konstant och ovillkorat. Vårt värde är inte höj eller sänkbart, det finns alltid där eftersom vi alla är unika varelser. Vi har alla vårt helt unika perspektiv, det finns ingen annan som du och därför har du och jag vårt helt unika värde.
Virginia menar som sagt att vårt värde är konstant, MEN att vi kan tappa kontakt med vårt självvärde.
“Jag är jag och jag är ok” (Citat från Virginias dikt – I am me and i am ok).
Hur upprättar jag kontakt med mitt självvärde?
Kan jag ens känna mig värdefull? Tänk om jag ser mig själv som Dr Jekyll and Mr Hide? Tänk om jag med min kommunikation ideligen klandrar människor i min omgivning? Tänk om känner att jag inte är värd att älskas? Tänk om jag tycker jag är dålig, hur får jag då fatt i och skapar kontakt med mitt värde, min självaktning?
Övning – Skapa kontakt med din självaktning
Michel L Hall som är en av Neurosemantikens grundare menar att, skapa kontakt med min Självaktning är en process som finns på en skala mellan självförakt och självaktning.
Skalan börjar med att faktiskt inse att vi gör vissa beteenden som vi förnekar, föraktar och avvisar, vi vill inte kännas vid att vi gör detta. Om du har en massa beteenden som du inte vill se, då har du en hel del skuggsidor som ligger och drar energi och fokus från din förmåga att skapa kontakt med och känna självaktning.
Skalan går från förakt via acceptans och uppskattning av det du GÖR till att högakta den du ÄR.
Steg 1 – Notera & Acceptera
Steg 1 fundera på vilka av dina skuggbeteenden du kan upptäcka/notera att du gör, vilka av dessa beteenden kan du bjuda in i ditt medvetande och acceptera?
När du accepterar att du kan göra saker som inte är bra och saker som du inte är stolt över, kan du samtidigt då också inse att det faktiskt gör dig helt och fullt mänsklig, du är människa av kött och blod, grattis 🙂
Steg 2 – Uppskatta
Steg 2, när du nu har accepterat vissa skuggbeteenden, fundera då på vilka av dina övriga beteenden som du kan uppskatta att du gör, hur känns det när du uppskattar saker som du gör?
Går igenom steg 1 och steg 2 några gånger och ta ett beteende i taget. Notera beteendet, känn efter om du kan acceptera att du faktiskt gör detta, precis med samma enkelhet som du kan acceptera att det ibland faktiskt regnar och blåser ute.
När känner acceptans kring ett tidigare skuggbeteende, fundera nu på vilka beteenden som framträder som du kan uppskatta att du gör, du kanske till och med kan uppskatta att du kan notera skuggbeteenden, vem vet?
Eget exempel på Acceptans och Uppskattning av beteenden
Ett skuggbeteende som jag själv noterat och accepterat, är att jag har mobbat. Jag har retat personer i min omgivning. Jag har noterat detta även fast det känns obehagligt i kroppen och jag kan numera acceptera det och jag har också tagit ansvar och bett om ursäkt för det jag gjorde till de som var berörda.
När jag accepterar ett skuggbeteende, vad händer då i mitt inre system av tankar och känslor? Vad kan jag uppskatta nu, vilka beteenden upptäcker jag nu som jag är stolt över?
I mitt fall är jag stolt över och uppskattar att jag kan be om ursäkt.
Steg 3– Högakta dig som person
När du gått några varv med steg 1 och 2 kan du börja fundera över den du är som person, den unika och fantastiska person som är du. Kan du känna att du är fantastisk?
Hur känns det när någonting är fantastiskt? Hur känns det när du verkligen känner högaktning? Hur känns det när du ryser av högaktning inför universums storhet?
Eget exempelpå Högaktning av mig som person
Jag känner känslan högaktning när jag är i Hälsingland och går ut i den kolmörka natten och tittar på vintergatan med alla dess stjärnor. Jag känner på något magiskt sätt en samhörighet med det stora alltet, den känslan använder jag när jag zoomar in på och känner mitt självvärde och min självaktning.
Uppgift till dig om du vill
Jag vill utmana dig att ta fram papper och penna och notera några av dina skuggbeteenden. Vad gör du som du helst inte vill se att du gör, vilka av dessa beteenden skulle må bra av att komma fram i ljuset och accepteras av dig, kom ihåg du är människa och kan göra saker som är fel och saker som är rätt, du är mänsklig?
Notera nu vad som händer i ditt inre system av tankar och känslor när du accepterar beteenden. Vad kan du nu, när ditt system är i rörelse, uppskatta i det du gör?
Notera nu att ju fler beteenden du accepterar och uppskattar, desto mer framträder din självaktning i förgrunden, känn nu vintergatans magi kring dig själv som person.
Prova och lek med detta om du vill och framförallt kom ihåg att “Du är du och du är ok”.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.
