Ibland blir jag less på alla flåshurtiga råd som folk skriver om i bloggar och på facebook samt berättar om i diverse poddar. Jag blir nog mest less på mina egna flåshurtiga råd, vem tror jag att jag är?
Låt mig bara va, låt mig bara leva/överleva
Igår hade jag en sådan dag, jag var låg på energi, kände att det mesta som jag gjort i livet bara var skräp och meningslöst, jag var som en kinkig treåring som gnällde och pep hela dagen eller en gammal gubbe som i bästa fall ser glaset som halvtomt.
I bakhuvudet surrande en vag tanke runt, det är väl nu jag borde använda alla mina kunskaper, allt som jag läst i mina hyllmeter av mentala träningsböcker, allt jag lärt mig under otroligt många kurser i personlig utveckling och allt jag kontinuerligt lär ut till andra i mina blogginlägg, men inte ens det kan jag, vilken fejk jag är …
Detta tänkande förstärkte såklart min mentala offerposition, Jag visste någonstans att jag hade de mentala verktygen för att bryta mitt tillstånd, men jag ville/orkade inte/sket i att använda dem …
Jag tyckte synd om mig själv …
Jag ville bli omhändertagen och klappad på, jag ville vara offret i dramatriangeln, den det är synd om, det lilla barnet. Offerkoftan var så olidligt skön.
Jag tror egentligen att jag behövde vila och känna att det är ok för mig att vila, att jag är ok även om jag inte presterar, producerar och är ”duktig”.
Hur kan jag på riktigt känna mig älskad, viktig och värdefull trots att jag gnäller, är irriterad och osmidig?
Michael l Hall, som är min lärare inom det kunskapsfält jag valt att förkovra mig inom, Neurosemantik, säger att vi människor är ”fallible” – felbara, men inte bara det vi är – ”Gloriously fallible” vilket betyder Härligt felbar.
Enligt SAOB (Svenska Akademins ordbok) betyder felbar bland annat:
”icke i fullgott skick, defekt, svaghet, skavank”
Jag kände mig 100% felbar igår, men absolut inte härligt felbar, vadå härligt felbar, jag blev provocerad av det löjliga tillägget, härligt😡 …
Vadå, Härligt felbar?
- Härligt defekt?
- Härligt svag?
- Härliga skavanker?
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Låt mig provprata/provtänka/provskriva …
Det börjar kanske med att jag först noterar mina svagheter, att jag upptäcker mina svagheter, skriver ned dem …
Vilka svagheter har jag?
Jag är rädd för konflikter, jag irriterar mig på folk som kör som idioter, jag svär ganska mycket, jag utger mig ibland för att vara frommare än vad jag faktiskt är, jag gillar inte människor som utnyttjar vårt svenska bidragssystem, jag gillar inte kaxigt beteende men jag vågar inte säga till. Jag kan se orättvisor men strunta i dem, jag är ganska egoistisk m.m
Kan jag acceptera mina svagheter? Kan jag på riktigt acceptera att jag har svagheter, defekter och skavanker?
Låt säga att jag på riktigt kan acceptera mina skavanker … är jag då härligt felbar?
Nja, jag är väl fortfarande bara felbar?
Kan jag klara av att älska mina skavanker?
Kan jag älska mig själv med mina defekter?
Det är nog här någonstans det blir viktigt att inse att jag inte ÄR det jag GÖR.
Kan det vara så att …
Jag kan göra fel, utföra defekta beteenden, göra skavankinspirerade beteenden, men den jag på djupet är, min kärna, min identitet är så mycket mer, den del av mig som ÄR intakt från födsel till död är så mycket mer än någonting jag gör eller har gjort.
Hmm, Ja någonting i detta stämmer för mig, några strofer från min barndom gör sig plötsligt påminda när jag skriver detta och jag avslutar därför med en text jag hörde ofta i mina farföräldrars missionsförsamling i Segersta …
Lukas 12:7 – ”… Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans.”