23 – Uppmärksamhet, är det så viktigt?

Vi människor suktar efter erkännande, bekräftelse, vi vill ha något slags bevis på att vi finns till, vi måste som små barn känna att vi finns till annars dör vi, det vet vi idag baserat på bland annat Rene Spitz forskning kring barnhemsbarn.

Rene Spitz och barnhem

Fram till 40-talet trodde ledande barnforskare att det viktigaste för ett barns överlevnad på barnhem var en steril miljö, rena lakan och spritade händer. Rene Spitz en österrikiskt psykoanalytiker var av en annan åsikt, han trodde barnen behövde kärlek och att brist på det eventuellt hämmade deras utveckling.

Spitz provade sin teori genom att jämföra barn som växt upp på barnhem i isolerade, steriliserade miljöer med barn uppväxta i ett smutsigt fängelse med sina mammor.

Spitz fråga var i princip:

Är en steril renlig miljö viktigast för barns överlevnad eller är det en miljö som innehåller mänskliga, nära och kärleksfulla kontakter?

Kärleken vann …

Under årtionden ignorerades Spitz forskning av beteendevetare och andra experter som inte kunde tro att någonting så banalt som föräldrars kärlek kunde betyda så mycket.

Många hävdade att barnadödligheten berodde på helt andra faktorer som dåliga gener, att de barn som bortadopterades vad de med bäst gener och de som blev kvar var de med sämst gener för det kunde ju absolut inte bero på kärlek och uppmärksamhet.

På senare år har Spitz forskning bevisats, bland annat 2007 när utvalda friska Rumänska barnhemsbarn studerades och delades upp i två grupper varav en grupp fick bo hos fosterfamiljer med nära vuxenkontakt och den andra gruppen bodde kvar på barnhem.

Fosterbarnen som fick föräldrakärlek utvecklades mycket bättre än de som bodde kvar på barnhem. Fosterbarnen växte snabbare, de hade större huvudstorlekar (Ett mått på hjärnans utveckling), de hade högre IQ med i snitt med 9 poäng, de utvecklade inte psykiskt sjukdom i samma utsträckning som barnhemsbarnen.

Enligt Bruce Perry, MD, Ph.D, ledande barnpsykiater vid Child Trauma Academy,  är problemet med barnhem, bristen på möjlighet för ett barn att skapa varaktiga och kärleksfulla relationer med ett litet antal vuxna.

Slutsatsen av Spitz forskning är att vi människor verkligen behöver bekräftelse, erkännande, vi behöver kärlek eller åtminstone bli sedda.

Hjalmar Söderbergs har skrivit om detta så fantastisk fint i sin dikt från romanen, Dr Glas

“Man vill bli älskad i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags
känsla, själen ryser inför tomrummet
och man vill kontakt till vad pris som helst.“

Vi människor har en hunger efter att bli sedda & erkända och strukturerar vår tid på olika sett för att reglera detta behov, denna hunger.

Tidsstrukturering är en teori från Transaktionsanalys (TA), som förklarar hur vi människor strukturerar vår tid för att skapa ordning, trygghet och förutsägbarhet i våra liv och justera hur vi erhåller erkännande, hur mycket av de olika typer av erkännande vi ger och får.

Olika typer av erkännanden enligt TA

Vi får och ger erkännande enligt TA på 4 olika sätt, positivt erkännande för (1) Den vi är och (2) Det vi gör samt negativt erkännande för (3) Den vi är och (4) Det vi gör.

Enligt TA strukturerar vi människor vår tid på sex olika sätt för att balansera och justera vårt behov av erkännande.

Erkännande-risken ökar eller minskar beroende på hur vi strukturerar vår tid.

Undandragande

Den sociala risken för att få negativt/positivt erkännande är låg när du ägnar din tid åt undandragande.

Vi kan dra oss undan på massor av olika sätt, du kan stänga in dig på ditt rum, dagdrömma och prata minimalt med din omgivning, du kan vara i ett rum fullt med andra människor men titta i din telefon och på så sätt dra dig undan.

Eget exempel – Undandragande

När min bonusfamilj var som mest intensiv, när alla barn var tonåringar och vi hade ett badrum att dela på samt massor av olösta konflikter som byggdes på för varje dag som gick, då drog jag mig undan, jag smög in på mitt rum, satte på mig mina hörlurar och tyckte synd om mig själv.

Jag drog mig undan möjligheten att få bekräftelse och erkännande från de andra i familjen och jag tog inte heller något som helst ansvar för det sociala samspelet i familjen jag ställde mig utanför, jag uteslöt mig själv.

Detta sätt att dra mig undan och slippa risken för negativ feedback för den jag är, ökade paradoxalt nog risken för negativ feedback på olika sätt, men det såg jag inte då, då var jag bara rädd, sårad och drog mig undan och detta ledde till att jag valde att gå i terapi och coaching och utbilda mig inom NLP och TA.

Hur drar du dig undan i ditt liv?

Hur tror du undandragande påverkar dig själv och din omgivning?

Ritualer

Den sociala risken för negativt/positivt erkännande är något större i ritualer än i undandragande, men fortfarande relativt låg.

“Ritualer är den säkraste formen av social relation, bara man håller sig till reglerna” Citat TSTA-P – Lasse Åhnby – CTA-Utbildning Arbetsbok 2, sid 102

Ritualer är väldigt förutsägbara beteendemönster, en ritual kan vara allt ifrån en handskakning, det kan vara en återkommande agenda i ett möte, det kan vara en återkommande form av gudstjänstritual.

En ritual innebär som sagt inget större psykologiskt risktagande eftersom hela händelsen på förhand är tydligt bestämd, har tydliga och uttalade regler så att du som deltagare vet exakt vad som förväntas av dig.

En ritual drivs av starka påbud och föreskrifter hur de ska genomföras, du kan/får inte bryta mot föreskrifterna, exempelvis skulle det vara otänkbart om du under en gudstjänst gick fram och började predika.

Ritualerna fyller en viktig funktion då de ofta är starten på en ökad närhet och en biljett in till närmare relationer.

Eget exempel – Ritualer

När jag och min bonusfamilj ägnade oss åt ritualer som exempelvis att åka på sommarläger så upplevde jag att vårt utbyte av erkännande mellan varandra ökade ett snäpp. Jag visste vad som förväntades av mig i min roll som lägerledare och lägerdeltagare, jag kunde gå in i en tydlig roll och följa ett tydligt och uttalat schema med mattider, lektider och kvällsaktiviteter, i denna miljö ökade vårt positiva erkännandeutbyte.

Ritualer kan vara en viktig del i att öka närheten mellan varandra om ni har en låst situation.

Vilka ritualer ägnar du dig åt?

Vilka ritualer har ni på din arbetsplats?

Aktiviteter

Den sociala risken ökar ytterligare ett snäpp när vi ägnar oss åt aktiviteter som vi har fullt fokus på. När vi ägnar oss åt dessa typer av meningsfulla aktiviteter så förväntas vi samarbeta tillsammans med andra och ge och ta feedback.

Aktiviteter är de saker som vi gör som har ett direkt syfte, det kan vara att snickra på en altan tillsammans, det kan vara att spela badminton med din granne och det kanske vanligaste exemplet är arbetsuppgifter vi utför tillsammans på vår arbetsplats när vi är engagerade.

När vi ägnar oss åt dessa typer av aktiviteter så riktar vi vår energi mot mål som finns just nu i närtid.

Aktiviteter ger direkt mätbara resultat, och ofta lägger vi väldigt mycket av vår tid i denna typ av tidsstrukturering, vissa så mycket att de utvecklar arbetsnarkomani.

Eget Exempel – Aktiviteter

När jag och min bonusfamilj var i den allra jobbigaste perioden och jag där ägnade mig åt undandragande för att undvika negativt erkännande, så ägnade jag mig oerhört mycket åt mitt arbete där jag fick oerhört mycket positivt erkännande för mitt resultat jag presterade och även för mig själv som person, detta gjorde att jag jobbade över mycket och det i sin tur gjorde att jag var trätt när jag kom hem på kvällen och hade en legitim anledning att dra mig undan och skydda mig själv hemma.

Hur mycket av din tid ägnar du åt ditt arbete?

Tidsfördriv

Den sociala risken ökar ännu ett snäpp när vi ägnar oss åt tidsfördriv, “väder och vind-prat”. Här kan vi inte kan hänga upp vår dialog på ritulernas trygga regelverk eller arbetes mål och syfte utan här måste lita helt på vår sociala förmåga, på att vi accepteras socialt, puh läskigt.

Tidsfördriv handlar i princip om att prata för pratandets skull, vi uppnår inget direkt resultat med denna tidsstrukturering.

Det finns en ökad social risk, vi kan eventuellt prata om fel saker och då riskera eventuella påhopp, ögonbrynshöjningar och andra sociala pikar…

Eget exempel – Tidsfördriv

Jag själv gillar exempelvis inte mingelsituationer särskilt mycket, jag tycker ofta att dessa situationer mynnar ut i skitsnack och ältande om helt oviktiga saker. Om jag ska tolka min syn på mingel utifrån denna teori så skulle det kunna vara så att jag inte gillar mingel eftersom att risken för negativ feedback och utfrysning ökar och att jag då hellre ägnar mig åt aktiviteter som har ett tydligt syfte och mål.

Hur bekväm känner du dig i en mingelsituation?

Hur ofta ägnar du dig åt tidsfördrivskonversationer?

Vad gillar du att prata om?

Spel

Spel är ett sätt att umgås och interagera som innebär en än mer ökad psykologisk risk jämfört med de tidigare stegen.

Spel är en teori enligt TA som går ut på att vi alla från barnsben valt en “livsposition” som vi sedan bäddar för att få uppleva igen och igen, det är som att vi vill bevisa för oss själva att vi har rätt …

… Det kan exempelvis vara så att vi tidigt bestämt oss för följande livsposition Jag är INTE ok, du är OK…

För att få känna vår ”favoritkänsla” i vår favoritlivsposition spelar vi spel och det börjar med att vi lägger ut ett bete …

Vi kanske gör något vi någonstans inom oss vet är ”fel” och hoppas omedvetet att någon ska nappa och gå in i spelet genom att “anklaga oss” … napp!

… vi känner nu den bekanta känslan …

… alternativ kliver någon in och nappar och överhjälper oss och vi känner oss överkörda och förminskade på det sättet …. oavsett säger vi till oss själva på slutet något i stil med …

– jag visste väl att ingen gillar mig, nu fick jag det bevisat igen

Eget exempel – Spel

När det kommer till spel så har jag många egna exempel från min tid i bonusfamiljelivet. Jag har spelat ett spel där jag är offret och också förövaren. Jag har någon gång uttalat en regel eller riktlinje att jag vill ha ordning i hallen, köket och badrummet, jag har omedvetet uttalat denna regel otydligt, jag har således bäddat för att regeln ska kunna brytas och jag ska kunna gå in i offret och dra mig undan och tycka synd om mig själv.

jag skäms när jag skriver detta, men det är så jag i vissa situationer har agerat.

Betet är således en otydlig regel som jag någon gång tycker mig ha uttalat

Jag nappar när regeln bryts och då går jag in i offret och tycker synd m mig själv, min omgivning förstår inte vad som händer, de blir förvirrade eftersom de av någon anledning känner sig som förövare helt plötsligt mot “stackars mig” när förvirringen har lagt sig så byter vi position igen då de känner sig orättvist behandlade (med rätta) och jag nu är förövaren och jag landar in i min favoritkänsla igen jag är offret, se hur jag har det.

Jag får här känna mycket negativ feedback för den jag är, men jag vet åtminstone att jag finns till.

Intimitet

Det mest utmanande och psykologiskt riskfyllda sättet att strukturera sin tid är genom att vara intim dvs på riktigt nära andra människor och då menar jag inte fysiskt nära utan nära på ett psykologiskt plan.

Vi kommunicerar i intimitet öppet och ärligt utan dolda agendor.

När vi kommunicerar med varandra och delar våra genuina erfarenheter, tankar och känslor så strukturerar vi vår tid genom intimtitet.

Detta sätt att spendera sin tid kräver mod att vara sårbar

Jag utsätter mig för en stor risk att bli utnyttjad och avvisad och detta känns ofta riskfyllt så därför ägnar vi oss generellt sett helst åt något av de andra tidsstruktureringarna.

Eget exempel – Intim

Jag har tack och lov ändrat min tidsstrukturering enormt mycket sedan jag för 10 år sedan gick i terapi för första gången och gått alla kurser i NLP och TA. Numera har vi i min familj härliga intima samtal där vi kan prata om våra känslor och våga vara sårbara, det finns såklart en hög risk här, men vi är villiga att ta den risken och utdelningen blir så ofantligt härlig när jag kan vara öppen med mina känslor och bli mött i det med respekt.

Vi prov-pratar och snälltolkar varandra, vilket är oändligt mycket skönare än att skarpprata och ful-tolka varandra.

Frågor till dig som läsare:

Hur gör du för att våga vara öppen, sårbar och ärlig med det du känner?

I vilka sammanhang vågar du vara det?